Lekpark

Tidigare i veckan gick jag förbi parken som kallas Pundarparken på Södermalm, Stockholm. Fint smeknamn, men ja. Det är en punkarpark. Dock att den nu håller på att byggas om till en lekpark, med tema efter Fogelströms bokserie Mina drömmars stad. Och lekparken såg ut att bli så jävla snygg. Min man frågade mig vilken bok jag hade velat göra lekpark av och jag svarade på skoj McCarthys the Road. Sen kom jag på Charlie och chokladfabriken.

Vilken bok hade ni velat göra lekpark av?

Alla undrar vem som byggt din hylla

Min man skulle ge mig den mest romantiska presenten jag kan komma på: en hylla som skulle löpa längs hela ena väggen i vårt vardagsrum i vår nya lägenhet. Det var ett och ett halvt år sedan. Och hur mycket jag än älskar min kära man så skulle jag inte säga min man! om någon bad mig tipsa om män som bygger bra hyllor under pistolhot. 

En väldigt sned hylla.

Substitut.

Så vi gick från att jag ska bygga dina våta drömmars bokhylla! till att googla bokhyllor till att kolla på elfa-hyllor till att anlita en hantverkare. Under tiden ringer min pappa och gastar att han hittat en jättestor stående stinghylla i ett källarförråd. En jättestor stående stinghylla? tänker jag, det har jag aldrig sett. Och det är såklart ingen jättestor stående stinghylla, men den är fin. Och den får räcka tills min man vi får tummen ur och anlitar den där hantverkaren.

Nej, alla våra böcker får inte plats.

Veckans boktips eller Äntligen!

Ibland läser jag böcker för att jag behöver komma bort från verkligheten och leva i nån annans huvud än mitt eget för en liten stund. Ibland läser jag för att jag vill skratta, ibland för att få ut tårar som bränner i halsen och bakom ögonlocken. Oftast tycker jag om det jag läser. Men så ibland så kommer det en bok som liksom är så speciell så den är helt omöjligt att lägga ifrån sig. En som får mig att skratta och gråta och som är så verklig så den bara sätter sig på näthinnan och innanför ögonbrynen och runt hjärtat och mellan revbenen. En bok som the other hand av Chris Cleave.

Om ni inte går direkt till bokhandeln och köper den här boken så kanske jag måste kasta dålig karma efter er forever and ever. Oh, och om ni nånsin avslöjar handlingen för nån som inte har läst den så kommer ni drabbas av bokgudens vrede. Okej, go shop little bookies.

Heja Zlatan!

Åh denna somriga helg alltså! Semesterkänslorna ökar i takt med att grannens grill-rök sipprar in genom den öppna balkongdörren. Och! Jag har äntligen läst ut Zlatan-boken! (Vilket gav mig helt illröda lår pga läst för länge i solen. Verkar som att det är obligatoriskt att skaffa sig en ojämn solbränna på försommaren.)

Jag borde såklart ha läst den för länge sedan, när mina elever läste den. Men ändå känns det på något vis bra att ha kommit ikapp. Det mest fascinerande med boken tycker jag fortfarande är att den når målgrupper som annars sällan läser böcker alls. Ofta verkar detta vara den enda bok de har läst.

Det är konstigt egentligen, att jag ens läst ut Zlatan-boken. För jag är ju helt ointresserad av olika spanska coacher, italienska fans och ilskna fotbollsfarsor från Malmö FF. Ändå är det någonting som gör att boken blir intressant. Kanske är det talspråksformatet, det lättsamma upplägget, eller så är det helt enkelt bara nån jäkla skvallernerv som den trycker till. För jag vill veta mer om ungarna och frun och hans tankar om klassresor och pengarna han tjänar.

Hans bakgrund och hur han tagit sig så långt trots uppväxten i Rosengård med hans stundom trasiga familj är basen i historien. Det är också detta som är intressant. Trots alla tränare, förhandlingar, lagbyten och matchreferat med klacksparkar i krysset så läser jag vidare. Det får vara värt några brända lår, att kunna säga till eleverna att jag har plöjt boken om Zlatan. Precis som dom. Och precis som jag tror att folk kommer att göra på stränderna i sommar.

What not to do

What not to do: läsa boken Cirkeln ute i ett ensligt hus på landet medan följande händer:

a.) det är blodmåne,

b.) du är ensam, med undantag av sovande bebis,

c.) det är några som går på fältet utanför och lyser med ficklampa. Oklart varför.

Eller varför inte

d.) all of the above.

Men ibland läser man en bok som är en sån där som man måste läsa ändå för att den helt enkelt är för bra för att lägga ifrån sig. Skulle jag ha punkt a - c och fortsättningen Eld framför mig skulle jag inte tveka att läsa den heller. Läsa den och sen ligga med en kniv bredvid sängen och alla lamporna tända.

Forma Books Blog Award

Ni vet redan om det här priset va? Det startade ju förra året och då vann Bokhora. Välförtjänt, tycker jag som röstade på dem. Nu kör Forma Books igång igen och det ska bli spännande att se vilka som röstas fram. Nyheter för i år är att det finns två kategorier och det är ju rätt så smart. Så här berättar Forma Books själva om priset:

"Priset ges till den bokblogg som på bästa sätt uppmärksammar litteraturen och skapar ett alldeles eget rum för den bokintresserade att vistas i.

I år uppmärksammar vi två kategorier av bokbloggar; de som enbart skriver om barn- och ungdomsböcker och de som har störst fokus på vuxenlitteraturen. Prissumman 25.000:- delas lika mellan dessa. Årets vinnare erbjuds också att sitta med i nästa års jury. Priset är inte möjligt att vinna två år i rad."

När ni ska gå in och nominera bokcirk... förlåt... random bokblogg kan ni alltså klicka in er här. Det går fint att nominera fram till 18 juni. 

Dagen då jag träffade James Frey

Note: Nothing in this interview should be considered accurate or reliable. 

Precis som Jessica, träffar jag James på hotell Clarion. America’s most notorious author kommer gående mot mig i chinos, skjorta och slipover. En riktig bad boy-outfit. Vi sätter oss i lobbyn med ett porlande vattenfall bredvid som irriterar mig eftersom jag inte vet om man kommer att höra min inspelning. James tar av sig skorna och kryper upp i en fåtölj. Där sitter han alltså, rakt framför mig – mannen vars böcker jag alltid tipsar folk om. Mannen som skriver så att hjärtat gör volter till skarpa formuleringar och känslomässiga medryckningar. Mannen som skriver som ingen annan. Precis som han vill. 

Jag får en hög med James böcker, översatta till svenska. Vi pratar lite om att Bright Shiny Morning inte har översatts till svenska och James nämner att det är hans favoritbok av dem han har skrivit. Jag tänker på det som jag själv har skrivit om den tidigare här på bokcirkus! och inleder intervjun.

That book reminds me of Moby-Dick. In Moby-Dick you hardly every meet the great white whale but he is still the main character in a way. Everything builds up around it, with different kinds of texts. It’s a bit like the main character LA in Bright Shiny Morning. Can you see the similarities between the two books?

Yeah a little bit. I hadn’t thought about it in that way, just in the way that I wanted to write a big American novel and Moby-Dick is sort of the standard for that. Moby-Dick is a lot harder to read though, than my book is. I only read it for school, man. I would never ever read it for pleasure. 

I have heard that when you write you just write until you’re done and then you don’t read it again? 

I have no interest in reading it again, I don’t want to rewrite it. The first book got edited but the latest book is pretty close to exactly what I wrote. 

How did you find your writing style? 

I wanted to be a writer when I was like 21 or 22. I didn’t want to write like anybody else, I wanted to write in a way that nobody had ever done before. I didn’t know how to do that and I certainly didn’t have any idea of what it would look like. I sat in front of the computer or with a notebook and I just tried shit. I tried to write a book to see if it was any good or tried to write a story and it took years and years and years of trying. Until I got it. And then I was in LA and one day I wrote the first 15 pages or so of A Million Little Pieces in one sitting. Like really fast, much faster than I had ever done anything. And I read it and it was like ‘there you go’. 

When did you start writing it? 

I wrote the first 50 pages of it when I was 28 and then I stopped for a year or two and continued when I was about 30, 31. And then it came out when I was 33. It didn’t happen easily. It took a long long time. That’s the thing with writing books. People say ‘I can’t write the way I wanna write’. You have to try for a long time. It took me 11 years. When you’ve tried for 10 years, give me a holler. 

What’s it like working with the publishing company Full Fathom Five? 

It’s fun and I get to work with a whole bunch of people. We have like 30 or 50 writers who work for us. There is a system to it, in a broad sense, but everything we do sort of functions differently depending on what it is, who the writer is and what we want to do with it. The general idea is that the same way Damien Hirst can do paintings with people working for him I can do the same thing with books. The books are not about me and what I do with them, I don’t put my name on them. The idea is to make books and make a lot of them. They are all different. And it’s kind of fun, instead of sitting and thinking of the same thing for a year or two I get to think about 30 or 50 different things at the same time. It doesn’t get boring. 

Do you think it’s boring to write books? 

Yeah, writing a book is boring. It is. You sit in your room by yourself for 8 or 10 hours a day. When I do that I try to get like one page a day written. I mean, it’s boring. At the same time it’s not at all – I love to do it. The boredom is just a part of it. Writing is a lonely thing. 

Do you always sit at home or do you sit in the office? 

I have never written a book in an office, I always write my own books at home. Sometimes I sit on the couch, a lot of the times I listen to music and sometimes I watch TV. 

I have seen the updates on your Facebook page, about TV shows. Are you joking or do you actually watch Bachelorette and all those shows? 

A little bit of both. I mean, I watch those shows. I think a lot of them are dumb. Some people get mad at me on Facebook, like ‘you shouldn’t be watching that show, you’re supposed to be a writer’ or ‘you’ve changed what I thought of you because you watch bad TV’. I don’t give a fuck, yeah I watch bad TV. 

What kind of relationship do you have with your fans? 

I think it’s good, I write back to people and I think I’m cool to people. I’m responsive. I appreciate people who read my books – people who read my books pay my bills. It’s important to remember that. It’s important to show those people respect and appreciation. Different writers have different ways of thinking about it. I sometimes put other writers’ names on Facebook to see if they have a page or something and most of them don’t. Especially literary writers, they just don’t. My belief is that you should show respect and appreciation to people who spend their time and money on your work. It’s important to say thanks, you know. I think my relationship with my fans are good, I stay in touch with them. Whenever I’m in a new city I say where I am. Sometimes I’ll meet a person. People think it’s glamorous, and in many ways it is, it’s a position of privilege. I get to sit in a nice hotel in Stockholm and it’s all paid for, but it also gets kind of boring and kind of lonely. So I’ll write ‘I’m in Stockholm’ and somebody will write me and perhaps we’ll grab a coffee or whatever. I don’t know what the fuck to do in Stockholm so I can either sit in my hotel room and watch TV or I can meet a person who lives here, who can show me the city. 

How many half finished books do you have at home? Or do you finish them all? 

I have a book that I tried to write when I was young and some that are just fragments of shit but I’ll never to anything with them. When I sit down to write a book I just keep writing until I’m done. 

--------- 

James: You mind if I drink that water? 

(Pekar på mitt vattenglas som jag inte har rört.) 

Jag: Sure 

James: Thanks 

--------- 

What is the best compliment you’ve gotten from a fan? 

I don’t know, people are really nice. ‘Your book changed my life’, ‘You made me wanna be a writer’. It’s cool hearing from people who wouldn’t normally read books, you know like, you get a letter from some punk ass kid who’s like ‘I always hated reading books, I thought they were dumb and then somebody gave me yours’. 

What do you think James Frey, aged 20, would say if somebody told him that you’re going to be a famous author one day? 

I don’t know. I read Tropic of Cancer when I was like 21 and I thought that’s what I want to do. The first page of Tropic of Cancer spoke to me in a way that very few things ever have. And I read that and I thought ‘I can do that. I can do that and I’m gonna do that.’ I mean, it’s weird having your dreams come true. It’s a very cool experience and it’s a very surreal experience and sometimes not at all what you thought it would be. I think it’s important to remember that in many ways I’m still a fucking punk, a 20 year old kid who’s not perfect. The fame is not that important. I don’t walk up and go to my room and think ‘you’re James Frey, you’re famous’. If somebody would have told me at age 20 that I would be a famous author one day I would probably be like ‘yeah, of course’. On some level you have to believe that you can do what you want, that it’s going to happen. If you don’t, you have no chance. As soon as I started doing it I always believed that something like this would happen. 

Did you send your book to a lot of publishers? 

17 said no before one said yes and then we had two different publishers that said yes. That was an awesome day. It sucked hearing no, no, no, no, no, no, no, no and then when you hear yes it’s a pretty awesome day. Even that was a dream come true. I lived in LA, I had just gotten married and that was awesome. 

Your latest novel The Final Testament of the Holy Bible is just about to be released in Sweden. Did you have a political motive when you wrote it? 

Sure! I try to say things in the book without sounding political. There are things in that book that I wanted to say, that I believe. For example, the gay marriage issue in America. Gay people should be allowed to get married. And like issues of religion, the separation of church and state. And how has it been received? What do people think about it? We released it in a very unconventional way in America. I didn’t publish it with a book publisher, I published it with an art gallery. And we only published ten thousand copies of it, and those are the only ten thousand copies that will ever exist in the United States. I didn’t do any press, I didn’t do a single interview, I didn’t send the book to any reviewers at all, the reviewers requested it. We said ‘go buy it when it comes out’. People read it and wrote nasty things about it and sent me hate mail and all that shit. I didn’t want the book itself to get over shadowed by all of that kind of garbage which is why I didn’t release it with a traditional publisher. The reviews are either really great or really terrible, which is kind of how I like it. In continental Europe the reviews are generally really good. 

Do you read the reviews? 

The publishers always send you everything. I read it if I can. I’m always curious. I use Google Translate. Mostly I’ll just ask about the good ones and the bad ones, I want to look at the most extreme ones. 

I heard that the Final Testament was translated by different translators for the different narrators in the book. 

Only in Germany they did that. They used 13 different translators for that, which I thought was cool. I have no idea if it worked or not, I can’t read a word of German. 

How did you get into character when you wrote it as 13 different narrators? 

I would just sit there and figure it out. The hardest part was that at the end of each chapter I had to re-invent how I write. Usually I would talk. I would start talking like the character would talk until it sounded right and then I would try to write it that way. A part of writing the book like that was that it was so hard to do. Writers talk about how they have to ‘find their voice’ so I tried to abandon the voice I normally write in and wrote in 13 different voices. Just because it was hard – to show that I could do it. 

How do you invent the characters? 

People like to ask questions about my writing and I can talk about my routines and habits and all that shit but when I am actually just sitting there, I don’t really know. I mean, the only thing I can say is that it’s shit in my head and I sit there until the shit in my head is on the page on the computer in front of me. I just sit there and type with my two fingers. 

Two fingers? 

Yeah. 

So the next thing is the HBO porn thing, what is that? 

It’s a show about porn for HBO. I’m the only person writing it. It was Mark Wahlberg’s idea. It’s about people who work in the porn business. 

What I think of when it comes to porn is that a lot of women get exploited. 

I met a ton of porn stars and they’re all different. Some of them do it because they want to do it, they didn’t have a fucked up childhood, they just like to fuck and get paid to fuck hot guys. There are other women who have been abused and do it almost because they don’t have a choice. The show looks at all of them. Hopefully, it takes an objective position. 

How tired are you of the questions about the amount of truth in your book A Million Little Pieces? 

It gets kind of old, but I am pretty good at answering them at this point. It’s all true. The fact is that you and I sat here and had this conversation. The truth is that you and I probably have different views of it. And that’s cool, that’s the way it should be. Even if I change the fact of it, if I say that this happened two months ago or we were actually sitting here at six o’clock, it doesn’t matter. Not to me it doesn’t. 

What are you reading right now? 

I'm reading Bring Up the Bodies by Hilary Mantel. It's the sequel to Wolfe Hall, which was great. 

When will you give us another novel? 

I am hoping for a new in 2013. It's a contemporary version of the Divine Comedy. Virgil will be giving me a tour of Heaven, Hell and Purgatory.

James signerar min favoritbok: A Million Little Pieces.

När en hype faller platt

Jag fick Jellicoe Road av Melina Marchetta i brevlådan i veckan och eftersom interwebz ungefär har ÄLSKAT den boken och eftersom den faller inom min älskade ungdomsgenre så skulle man ju kunna säga att jag hade höga förväntningar när jag slog upp den igår. Så man kan ju säga att det kanske inte är så konstigt då att jag blev besviken, på gränsen till sur, när den visade sig vara...medelmåttig. Okej, jag blev typ sur på boken för att den var så dålig jämfört med vad jag hade byggt upp i huvudet och det påverkar säkert mitt tyckande men alltså näe, jag fattar verkligen verkligen inte hypen kring den här boken.

För det första så känns det som om den är skriven ungefär samtidigt som Enid Blytons Fem-böcker, vilket för Fem-böckerna ger historierna en viss charm men i det här fallet bara fick mig att rynka på ögonbrynen. Och då pratar jag främst om den röda vita rosen-liknande storyn, men också om språket som fungerar på den historiska, kursiverade delen av boken men som känns utdaterat och alldeles för vuxet för berättaren som i det här fallet ska vara 17-18 år. Att jag läste boken på svenska istället för på originalspråk hjälpte kanske inte heller, men jag läste ju hela Hungerspelstriologin på svenska också och där störde det mig inte nämnvärt. 

Näe, interwebz. Den här gången hade ni fel.

Betyg: 2/5.

Idag är jag lite trött faktiskt

Igår var jag skitsur på alla dom som bestämmer tevetablån. Alla vet väl att det är lag på att det är minst en romantisk komedi klockan nio på söndagar? En romantisk komedi och en halvkass svensk deckare med en slightly alkoholiserad manlig huvudroll. Men inte igår. Igår var det Partaj (vill på riktigt göra slut med eventuella kompisar som kollar på det), tråkig dokumentär eller en ninjafilm. Vem fan kan söndagsgrina till det utbudet? 

Ja, så istället för att titta på en romantisk komedi på teve så slökollade jag på skit och började sedan läsa en bok vid halv tolv. Jag vet ju att jag inte borde börja läsa böcker klockan halv tolv eftersom jag är helt oförmögen att sluta läsa förrän boken tar slut om boken är förhållandevis bra. The greatest love story of all times av Lucy Robinson var en sån.

Som titeln antyder så är det en chicklit enligt konstens alla regler. Girl meets boy, girl blir vrålkär, boy gör slut, girl är förkrossad, vänner kör intervention. Ni vet, the usual stuff. Skillnaden mellan den här och många andra är dock att Lucy Robinson gör det så jävla roligt. Hennes karaktärer har well, karaktär och dialogen som oftast är den saknade pusselbiten är snabb och stundtals asgarvigt rolig. Plus: jag fick grina och få fjärilsfladder i magen när jag andades in. Åh som jag älskar att jag är så störd så jag kan känna imaginära känslor åt påhittade figurer.

Betyg: 4/5.

Då försöker vi igen då!

Vår boktävling gick ju lite sisådär. Vi har därför dragit en ny vinnare till det första bokpaketet, och vinnaren är... tiggerrr! Nu håller vi alla tummar som bara går för att du ser det här och skickar din adress till bokcirkus@gmail.com så vi kan skicka boken!

Hej James

Idag har jag intervjuat James Frey. Helt sant. Jag kommer att gå igenom materialet nästa vecka och lägga upp intervjun här samt på Boktipset.se. Det var nämligen via Boktipset som jag fick intervjun. En gång jämförde jag Bright Shiny Morning med Moby-Dick och nu fick jag chansen att diskutera det med James. Nu ska jag bara boarda ett plan till Berlin men längre fram får ni läsa om vad jag och James pratade om. Tjarå.

Elva frågor till

Vi fick även elva frågor från Bella. Jag, Anna, slänger in några svar!

1. Vad för spännande facklitteratur äger du?

Lite kurslitteratur om språk och översättning och så lite om antropologi och genus. Har exempelvis boken Ställd av Susan Faludi.

2. Vilket är det snyggaste omslaget du sett?

Ett av de snyggaste tycker jag nog är Magnus Lintons bok Cocaina.

3. Vilket bokkaraktär påminner mest om dig?

Jag kan faktiskt inte komma på någon.

4. Favorit-läs-plats?

Min favoritläsplats är nog sängen.

5. Vilken bok har du blivit mest berörd av och varför?

Jag läste Flickan och skulden för inte så länge sedan. Den blev jag väldigt berörd av. Jag blev väldigt arg för att samhällets bild av vad en våldtäkt är och vilken skuld offret har är helt skevt. Helt. Skevt.

6. Vilken är din favorit bok-serie?

Jag har nog inte läst så många serier men för några år sedan var jag väldigt förtjust i Shopaholic-serien. Och den om Bridget Jones. Måhända skulle jag inte tycka lika mycket om dem idag, de är ju kanske lite väl könsstereotypa och smådumma på vissa håll. Men jag har skrattat högt åt dem flera gånger vill jag minnas.

7. Vad hade du för favoritbok när du var liten?

Jag älskade Jag saknar dig, jag saknar dig!. Då var jag ju tonåring, inte pytteliten, men det är ändå den första jag kommer att tänka på.

8. Vad var den sista meningen du läste i den bok du läser just nu?

Det minns jag inte för jag har inte läst på hela helgen och nu ligger boken flera meter bort så jag orkar inte gå och se efter.

9. Hungerspelen eller Engelsfors-triologin?

Ingen aning.

10. Läser helst på: svenska eller engelska?

Svenska om det är en svensk författare och engelska om det är en engelskspråkig författare. Är det en författare med något annat modersmål kan det variera lite. Danska skulle jag nog hellre läsa på danska men en bok med japanska som originalspråk läser jag kanske hellre på engelska.

11. Sist men inte minst: Your all-time favorite?

Vill ju inte gärna tjata men blir tvungen att nämna den som vi ständigt återkommer till: James Frey. Jag gillar verkligen A million little pieces.

Elva frågor

Vi fick fick elva snabba frågor av bloggen Påhittade nöjen och här kommer svaren från mig, Jenny.

1. Vilken bok läser du just nu?

Jag har läst ungefär fem sidor ur vår bokklubbsbok I det förflutna, av Kate Morton.

2. Nämn en bra bok du läst nyligen.

Igår läste jag Jenny Häggs mamma solar brösten i sovrummet av Ida Säll. Det tog ungefär en timme medan bebis sov, fast att jag försökte läsa den långsamt. 

3. Nämn en klassiker du älskar.

En av mina bästa böcker är Wuthering heights av Emily Brontë. Åh, mörkret i den boken!

4. Nämn en klassiker du verkligen inte gillar.

Vi läste The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald i bokcirkus! en gång i tiden. Det kan ju ha varit för att jag råkade läsa den på lätt engelska(!), men det var en bok som jag ryckte lite på axlarna åt. Den var inte jättedålig, men inget som jag rullade runt av glädje av heller. 

5. Säg en bok du blev mycket besviken på.

Alla böcker av Curtis Sittenfeld. Jag tror varje gång jag läser något av henne att jag ska dö stora åh vad BRA!-döden, men nej. Det borde vara min typ av böcker, men det går inte.

6. Säg en bok du är riktigt nyfiken på.

Åsa Larssons nya. Ge mig i pocket N U!

7. Nämn tre av dina favoritförfattare.

Kerstin Thorvall, Elsie Johansson och Chimamanda Ngozi Adichie.

8. Nämn en genre du aldrig läser något av.

Säger aldrig aldrig. Men fackböcker läser jag väldigt sällan.

9. Nämn en av dina favorittitlar.

 Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket.

10. Nämn en klassiker du tror du skulle älska.

Böcker av Moa Martinsson. De verkar svåra att få tag på, men jag tänkte kolla på typ Myrorna. 

11. Ge mig ett boktips.

Boktips är så himla svårt, för de måste ges med en massa bokgrunds- och bakgrundsinformation: vad gillar du? Vad har du läst? Vad är du sugen på? Men Ida Säll, som jag precis läste ut: där har du ett litet tips.

Vi har även fått elva frågor från BellasBok, någon annan i bokcirkus! som känner sig manad?

Internetvärlden, we have a problem

Ehum. Två av er som vann böcker nedan har inte hört av er. Då kan man ju misstänka

a.) att ni inte läser bokcirkus! regelbundet

eller

b.) ni har varit på landet i solen ett tag och icke vidrört internet.

Vi hoppas på det sista, men måste ändå säga att om ni inte hör av er innan söndag så dras två nya vinnare av de vi lottade bland.

Och vinnarna är...

Vi har tre vinnare! Och de är.... (trumvirvel!)

Bokpaket Ett: Jana

Bokpaket Två: Suss

Bokpaket Tre: Josefine

Hipp hipp hurra och GRATTIS! Skicka era adresser till bokcirkus@gmail.com så kommer era finfina paket på posten. 

Tävling

Extra! Extra! Eftersom vi fick några böcker på Gilla Böcker-eventet som vi redan hade hemma så lottar vi nu ut tre olika bokpaket. De består av:

ett.) Sara Ohlssons signerade bok Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag,

två.) Sara Ohlssons signerade bok Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag plus James Freys Tusen små bitar och 

tre.) Jenny Jägerfelds böcker Här ligger jag och blöder samt Hål i huvudet och Jonathan Troppers Sju jävligt långa dagar.

Vill du vinna? Kommentera på detta inlägget så lottar vi ut böckerna! Nämn gärna vilket paket du vill ha också (kanske alla tre?). På torsdag lottar vi ut och meddelar vem som vunnit.


Torsdag, klockan är 20:17


TÄVLING NU STÄNGD!

En kväll att Gilla!

Jag och Cia kommer in i lokalen och ögonsöker efter Linn. Vi är på ett bokevent som fina förlaget Gilla Böcker har anordnat på Söder. Gilla Böcker som även de gillar James Frey och som kommer att släppa hans återstående böcker på svenska i framtiden.

Det bjuds på vin och snittar och jag har med mig min son som får hänga med Linn medan både Sara Ohlsson och Calle Brunell läser högt ur sina böcker. Efteråt berömmer jag Sara för hennes närvaro när hon läser och jag vill vara förläggare och författare om vart annat eller gärna på samma gång.

Det är en perfekt kväll. Avslappnad, minglig, skrattande. Och fast att man stod där en timme innan och svor för att man tackat ja till eventet när ungen skrek, man inte hade ätit något annat än snabbnudlar till lunch och klockan gick alldeles för snabbt, så blev det som det blev: en av de där kvällarna.

Att plocka ut lurarna

Jag går genom Gamla stan på vägen hem efter att ha ätit lunch med Evelina och Anna. Ungefär i höjd med de första tyg-turist-mugg med Stockholmsmotivs-affären måste jag ta ut lurarna ur öronen till min ljudbok Havsmannen av CJ Vallgren för att den är så hemsk. Jag stoppar prövande in lurarna en stund senare, lyssnar en stund, men nej, lurarna måste vara ute ett tag till. 

Andra boken jag läser av Vallgren och den är lovande. Är jag helt fel ute om jag tycker att han rör sig i samma kretsar som John Ajvide Lindqvist?

James Frey gästar Skavlan på fredag

Det här inlägget har vi velat skriva och skrika ut sen förra torsdagen. Vi i bokcirkus! gillar ju nämligen James Frey. Eller ja, gillar och gillar, om man tittar på hur vi betygsatt hans böcker (nummer 3/4 på topplistan av böcker vi läst) och antalet inlägg som är taggade med James Frey så skulle man nog snarare kunna säga att han är i stort sett hela bokcirkus! favorit aka vi älskar honom. Generellt alltså, vissa gillar lite mer och andra lite mindre. Men jag tror alla blev ungefär lika chockade när herr James Frey himself kontaktade en av oss förra veckan. Han var nämligen i Stockholm för att spela in Skavlan. Och vi kunde få träffa honom. Det var galna utrop, chock, lycka och en kommentarstråd i bokcirkus! privata grupp på facebook som på ett par timmar fick +130 kommentarer. Tills vår dejt tyvärr blev inställd. Tyvärr. Tyvärr tyvärr tyvärr. Anledningen till besöket är att hans första böcker nypubliceras på svenska och att hans senaste bok för första gången kommer ut på svenska. Varför Bright Shiny Morning inte ges ut på svenska kan man ju däremot fråga sig. Nåja, förra torsdagen kommer vi för alltid att minnas som dagen då vi nästan fick träffa James Frey. Och gissa om vi kommer sitta klistrade vid Skavlan på fredag.

Madame Görrentallteftersom och de andra

"Varje kväll viker hon ihop sina kläder. Hon lämnar aldrig en sax på bordet, pennor utan bläck slängs i papperskorgen, våta handdukar hängs alltid upp, disken diskas upp direkt efter middagen och ingenting lämnas osagt." Madame Görrentallteftersom är en av superhjältarna i Andrew Kaufmans bok Alla mina vänner är superhjältar. Detta är åtminstone hennes svenska namn i översättningen som är gjord av Pia Printz. Jag måste säga att jag är mycket förtjust i Pias översättning. Jag har nu inte läst det engelska originalet men jag tycker att hon har fått till det med alla namn och påhittigheter.

Jag tycker om boken och det är kul att det är lite skruvat men jag hänförs inte. Och jag funderar och irriterar mig på att jag inte får en förklaring på allt. Tom är en helt vanlig människa och han är gift med superhjälten Perfektionisten. Perfektionisten ser honom inte eftersom hon har blivit hypnotiserad av Hypno till att inte se sin make. Jag förstår aldrig riktigt om hon vet om att han finns eller vad hon tror har hänt. Kan andra förklara för henne att han inte syns trots att han finns? Sånt här kan jag fundera mig tokig på. Det kan tyckas att allt detta inte är det allra viktigaste men dock. Jag gör det.

Det är en fin liten bok, det är det. Och den ger mig en trevlig lässtund med flera små fnissningar. Ungefär så.

Det här: så GRYMT spännande och underhållande!

Klicka här för att rösta/läsa vidare.

Hungerspelen, igen

Jag har också fastnat i Hunger Games-trilogin. Bokslukade allihop fastän jag inte hade tid, fastän jag är i en lässvacka.

Och nu kommer filmen! Och jag blir nervös, för tänk om filmen inte är så som boken var i mitt huvud, och tänk om den är dålig? Vill jag förstöra den då? (Fast ändå så är jag så himla pepp på att se den att jag precis kollade hur många platser det fanns kvar på bion i helgen.)

Jag har också tänkt, ända sedan jag började läsa första delen, att vi borde ha läst denna ihop i bokcirkus! Att den är perfekt att diskutera, speciellt när tredje delen kommer och saker och ting blir lite mer smutsiga. När de goda kanske inte är så goda och de onda kanske också bara söker överlevnad och saker och ting blir riktigt fula.

Jag hoppas att kidsen där ute som läser den här diskuterar människosynen och framtiden och övervakningssamhället och reality show-världen när de läser. Krigen, jag hoppas att de diskuterar krig. Det fula, det som gör ont.

Sen hoppas jag att filmen är bra också. Så att ännu fler upptäcker Collins Panemvärld och tvsända spel.

Allt jag säger är sant

Jag har visst blivit gammal och präktig. Det visar sig tydligt när jag läser Lisa Bjärbos nya bok Allt jag säger är sant. Det visar sig när jag suckar över att huvudpersonen hoppar av skolan och jag tänker att nää, så där kan man verkligen inte göra. Det visar sig när hon träffar Isak, som är "minst tjugotre" och jag tycker att han är alldeles för gammal för henne. Det visar sig särskilt när det snackas om att personerna i boken har haft sex flera gånger (!) och de är bara sexton. Sexton! (Eller var det sjutton?) Herregud, då är man ju BARN! Men jag tänker tillbaka och inser att jag inte alls var av samma åsikt när jag själv var sextonsjutton. För jag har ju faktiskt varit det, en gång. Tankar av detta slaget slår mig lite då och då när jag läser boken men jag tänker också att den i första hand är skriven för personer som är lite yngre än jag. Om man nu vill hänga upp sig på sådant. Man får ju läsa precis vilja böcker man vill. 

Jag har inte läst många ungdomsböcker på sistone, det kan jag inte påstå. Men det går ganska bra ändå, trots att jag är trettio år fyllda. Jag plöjer boken på ett par dagar. Jag ser att det är Lisa som har skrivit den för jag läser ju hennes blogg och det är samma Lisa-språk som jag tycker så mycket om. Trots att jag vet att det är Lisas ord så går det att glömma bort ibland och tänka att det är Alicia som uttalar dem. Jag tycker nog att hon är lite störig den där Alicia faktiskt, men samtidigt så väldigt rar. Ja, hon är väl en tonåring helt enkelt. En tonåring som gör som hon vill. Och att göra som man vill är ju aldrig ett dåligt budskap. (Om det inte är att mörda någon el. dyl. Man får faktiskt inte mörda.) Att fundera över sin egen framtid och bryta mönster är bra. Även om jag inte vill att mina barn hoppar av gymnasiet någon gång i framtiden. Hur som helst. Boken är välskriven och lättläst och jag tycker om den.

Om att göra en bok till sin kompis och sakna den när den är slut

Jag tror att jag älskar One day. Jag tänker på den lite varje dag sedan jag läste ut den i veckan. Jag till och med grät till den och jag kan inte komma ihåg att jag någonsin har gråtit till en bok förut. Jag borde väl rimligtvis ha gjort det kan jag tycka, men det är inget jag minns. Den är inget storslaget episkt mästerverk den här boken, ingen Moby Dick el. dyl. Men jag älskade att läsa den. Den är väl feel good i någon mån men den är inte tramsig eller overklig. Den är liksom rätt så verklig. It's telling it like it is. I vissa böcker kan jag irritera mig på språket eller på att det känns som att historien är påhittad och dum. Här glömmer jag bort att det är en person som har suttit och skrivit ned den, jag är helt uppslukad. Det som beskrivs, det bara händer. Jag älskar hur man förflyttas fram ett år i taget. För varje nytt datum tänker jag iiiih vad kan ha hänt det senaste året? Sjukt bra koncept det där, med en dag per år. Denna bok har äntligenäntligenäntligen botat min lästorka. Varje lunchrast varje tågresa varje kväll, ville jag bara läsa. Jag är lite ledsen för att boken är slut, faktiskt. Det är jag. Men tack David Nicholls, för att du gav mig läsglädjen tillbaka. Verkligen.

Mordet i Eiffeltornet

När vi valde den förra bokklubbsboken var temat helt själviskt "olästa böcker i min bokhylla". Och det är alltså min bokhylla det syftades på eftersom jag valde tema. Jag har, vilket många av er säkert känner igen från egna bokhyllor, ett antal böcker som jag gärna vill läsa men aldrig riktigt får tid till att ta tag i. Med på listan fanns följande: Blondie – Birgitta Andersson, Oppositionspartiet – Gun-Britt Sundström, Den jag var – Meg Rosoff, När oskulder kysser – Per Hagman, Kärlek, vänskap, hat – Alice Munro och Mordet i Eiffeltornet – Claude Izner.

På vårt förra bokklubbsmöte var vi bara tre personer. Jag har aldrig varit med om ett bokcirkus!möte med så få deltagare men vi klarade oss ganska bra ändå. Vi trampade bort till tehuset i Gamla stan och åt scones och diskuterade bok. Både Linn och Cia hade fattat ganska snabbt vem som var mördaren medan jag själv (jag erkänner) inte fångat upp det riktigt lika tidigt på grund av att jag mest irriterade mig över den spretiga berättelsen. För den är spretig. Många personer att hålla reda på och lite sidoberättelser som i efterhand kändes lite onödiga. Jag ville ha något att hålla fast vid men det gick banne mig inte. Både jag och Linn har svårt för miljöbeskrivningar (åtminstone i överdrift) och sådana finns det mycket av. Cia gillar det däremot. Boken innehåller en hel del beskrivningar kring världsutställningen 1889 och Paris – detta är alltså lite mer en bok för Cia. Omgivningarna beskrivs faktiskt mer ingående än karaktärerna, ingen av oss kände att vi hade fått lära känna personerna i boken. Det är ungefär som om författarna (Claude Izner är en pseudonym, egentligen är det två systrar som skriver ihop) hittat på handlingen först och sen stoppat in lite karaktärer i historien. Vi upplevde även att boken är skriven på ett lite smygrasistiskt sätt här och var. Vi vet inte om det är meningen att det ska verka/kännas som om boken faktiskt var skriven på 1800-talet men vi tyckte att det kändes lite tvivelaktigt när författarna bland annat beskrev personer från Afrika eller Asien som "exotiska".

Evelina skickade ett mejl från San Francisco och förklarade att boken var tråkig. Och det var väl lite så, det hände liksom inte så mycket. Evelina gav boken ett ynka poäng. Det flesta av oss tyckte nog inte att boken var dålig, den var bara lite...mesig? Och spretig, sa jag att den var spretig? Den var lite mysig på sätt och vis, men den var ingen Agatha Christie. Hur som helst gav vi den pluspoäng för snygg framsida. Snittbetyget på boken blev dock inte högre än 2,04.

Alla mina vänner är superhjältar

Jag lade boken på ett gäng servetter.

Linn älskar den. Hon har läst den på engelska och nu har jag fått den på svenska. Jag följde med Johanna K på bokmingel för den nya boken Alla mina vänner är superhjältar av Andrew Kaufman, som Pia Printz har gett ut och översatt själv. Mycket imponerande. Det ska bli kul att läsa. Oftast läser jag böckerna på engelska om det är originalspråket och jag är egentligen skeptiskt till att läsa det på svenska så det ska bli intressant. Jag är ju trots allt översättare så jag kan ju inte hålla på och vara skeptiskt egentligen, det passar sig faktiskt inte. Vi fick jazzmusik, ost och kex, vin och öl. Och sånt därnt mingel. Plus! Boken förstås och en matchande tygkasse till. Pia talade lite om superhjälteegenskaper och påstod att vi alla har sådana. Hon är till exempel mycket bra på att gå på after work. Själv tackade jag för mig med en mindre creddig egenskap, dock sann.

Mvh texttönt.

När verkligheten överträffas

Ni vet sådana där day time-tvserier där huvudpersonens man lämnar henne och hon är helt förtvivlad i ett avsnitt och sen går vidare? Om vi tar den totala motsatsen till det där så får vi boken Jag älskar dig inte av Christina Stielli.

Jag älskar dig inte kryper in under mitt skinn, in i blodomloppet, far runt runt och känslan av att det hade kunnat vara jag är så förbannat stark att jag knappt kan andas. Skulle jag bli lämnad, skulle jag antagligen må som huvudpersonen Lotten. Må som henne. Handla som henne.

Ibland är fiktionen mer verklig än verkligheten.

Hur många böcker går det på 23 kilo?

Just nu är jag i San Francisco. Det är himla trevligt faktiskt, kan alltså rekommenderas. Än så länge har jag köpt på mig sju böcker, och det skulle bli många fler om jag inte var lite rädd för vikten på resan hem. Bagagets vikt alltså, jag hade inte tänkt äta böckerna. Så här ser shoppingstatusen ut just nu:

I en thrift store i Mission hittade jag den här fina skylten. Och "Water for Elephants" som både Cia och Jenny skrivit om tidigare. Sen besökte vi klassiska City Lights Bookstore. Älskade butiken, så klart, även om personalen var jättegruffiga. 

Jag villen köpa typ ALLT, men bestämde mig för att gå efter personalens rekommendationer. Vissa butiker här har nästan för mycket "Staff loves"-lappar överallt, så att det blir ointressant, men inte här. Här fanns det på få utvalda böcker. Så jag köpte tre böcker jag aldrig hört talas om innan men som de gillade och som jag tror att jag kommer att gilla: 

Sen besökte vi Alcatraz och jag kunde inte låta bli att köpa en bok om en nisse som suttit där. Är ju lite kär i den typen av litteratur och jag valde tydligen "the best one" enligt tjejen i kassan. Verkar lovande!

Och sen har jag plockat på mig två andra böcker i två andra små söta butiker. Den ena för att det är vår nästa bokcirkus!-bok och den andra för att jag inte läst något av författaren (men vill) och för att omslaget var så snyggt att jag inte kunde släppa boken. 

Tareq Taylor, mat och vin

– Tareq Taylor, är han engelsk eller? frågar jag. 

– Nä, han är från Skåne! svarar Jenny. Han är min idol. 

Vi var i går kväll bjudna på mingel och mat hos Forma Books/Ica Bokförlag för att bekanta oss med Tareq Taylors nya kokbok Klassiker. Om ni har sett programmet Trädgårdsfredag vet ni kanske vem det är. Jag hade, som ni kanske förstår av min förvirrade fråga, inte gjort det. Den här Tareq visade sig ju vara en mycket sympatisk skåning som berättade hur enkelt och bra och fantastiskt det kan vara att laga mat. Han var bra på att inspirera – jag blev sugen på att göra långkok alla dagar i veckan! Eller, ibland åtminstone. På Forma Books finns det ett kök mitt i kontorslandskapet. Där ställde vi oss runt om Tareq som berättade om mat samt började laga mat. Jag kunde inte tro mina öron när det gick upp för mig att jag skulle få äta Boeuf Bourguignon (ja, jag var tvungen att googla stavningen för säkerhets skull). Vilken lycka! Tareq gjorde även skånsk äggakaka åt oss och jag insåg att jag, som ju är från Skåne, har missat något från mitt hemland. Varför brukar inte jag laga skånsk äggakaka? Har mina föräldrar glömt något i min skånska uppfostran? Jag får väl göra en undersökning bland andra skåningar för att få veta hur det ligger till, än så länge är detta oklart.

All mat vi fick denna kväll var fantastiskt god. Vi fick förstås med oss Tareqs bok hem och jag ska från och med nu laga massvis med långkok (Tareq har faktiskt sagt att det är jätteenkelt) och jag ska bli bäst på skånsk äggakaka och låtsas som att jag har ätit/lagat det hela mitt liv. (Äggakaka är för övrigt ungefär som ugnspannkaka men det tillagas i panna på spisen. Om någon undrade.)

Tack Forma Books, Ica Bokförlag och Tareq Taylor för en väldigt fin kväll. Tack även till Jenny för fint middagssällskap.

The Sense of an Ending - Julian Barnes

Man kan säga att det tog sin lilla tid innan jag kom mig för att skriva ner vad vi pratade om när vi pratade om vår (näst) senaste bokcirkelbok. Så lång tid att jag faktiskt har förlagt anteckningarna. Jag minns dock att vi pratade en del om att vi både tyckte att boken var lite långsam och halvtråkig, men också att vi ändå tyckte väldigt mycket om den. Vi pratade också om vad vi hade gjort och läst eller inte läst under julen. Men mest pratade vi nog om vad Jenny gjort under julen. Henry var nämligen med på sin allra första bokcirkus!träff bara tre veckor gammal och fortfarande med några dagar kvar till det datum det var tänkt att han skulle komma.

Något annat jag minns från den träffen var att samtliga betygsättande deltagare för första gången i bokcirkus! historia satte exakt samma betyg på boken. 3,7 blev det samlade omdömet.

Vi måste prata om Hungerspelen

Jag har haft boken the Hunger Games som ljudbok på engelska hur länge som helst. Börjat lyssna, men inte orkat för att jag har tyckt att den verkat så tråkig. Jag menar ett Big Brother i framtiden? Jag vet inte.

Så började hypen och jag fick den på svenska, i pappersform, i julklapp. Så i går läste jag. Och som småbarnsmorsa måste man ju ta vara på sina sovstunder, man måste sova på dagen när bebis sover och sova på natten för bebis vaknar vid ett tre fem och sen sju, då den vill kliva upp och tramsa. Hungerspelen ville dock inte släppa taget om mig, jag läste och läste och visste ju hur det skulle sluta, men jag visste inte vägen fram till slutet. Jag gick inte ens och kissade när det behövdes, för Katniss var säkert uppe i något träd och grejade.

Nu är den utläst, inlagd bland kategorin favoriter (även om det svenska språket var blahablaha), min son har börjat läsa den (som ni ser på bilden) och när filmen kommer så kommer jag att sitta på helspänn igen.

One day

Vi har haft bokcirkus!-möte ikväll och jag avslutade vår senaste bok i förmiddags. Är ute i god tid och allt det där. Har således inte hunnit komma in i en ny bok ännu. I väntan på att vi ska välja en ny bokklubbsbok tänker jag minsann börja på den här: One day av David Nicholls. Jag vet, jag vet. Typ varenda människa i hela världen har redan läst den här osv osv. Men inte jag! Jag ska läsa den nu. Och jag har sett i kommentarer att det kommer att hända vissa grejer och det är ju lite tråkigt att jag redan vet det. Men förhoppningsvis spoilar det inte allt för mycket av läsupplevelsen. 

Det är fortfarande vinter

Det känns lite som att hela bokcirkus! drabbats av bristande läslust. Eller, är det bara jag? Jag har åtminstone drabbats av det här vi kallar vinter. Mörker. Trötthet. Jag kan ju romantisera vintern och tänka att åh så mysigt med tända ljus, filt, te och god bok. Men så funkar inte jag. Jag släpar mig hem efter jobb och efter-jobb-aktiviteter och när jag väl kommer hem är det ju allt det där med mat, tvätt, städ (åtminstone lite) men framförallt slänger jag mig i soffan och glor på serier eller film el. dyl. Jag orkar inte läsa. Det borde ju vara (och är) en njutning att läsa, visserligen, men jag blir på något vis för rastlös eller för trött. Jag läser trots allt texter hela dagarna. 

Drabbas ni av vintern så som jag? Eller läser ni kanske mer än någonsin? Jag håller i alla fall tummarna för att våren kommer mycket mycket snart. Och så tror jag nog att jag ska ta mig en chicklit inom kort. Vi brukar väl säga att det är bästa botemedlet mot brist på läslust?

En bok till mamma, en bok till pappa och en till lille vickevire.

Jag och min två månadersson går bland reaböckerna. Han är lite gnällig så jag håller honom i famnen medan tanter och gubbar kommer fram och hälsar på den lilla tjejen (ja, han har rosa på sig). Det är så himla mysigt. Vi har en mysig dag. Det bästa är att jag har kommit på att jag kan köpa reaböcker till mitt barn. Först var jag äh! för jag köper mest pocket på nätet, billigare än vilken rea som helst, men sen kom jag på det där med barnböckerna och var tvungen att gå och pilla.

Jag tror att det här får bli en tradition för mig och min son.

Att förstå en kille

Jag hade Linns tips i bakhuvudet när jag gick och strök över mina böcker för att välja en ny bok att läsa. Älskar att välja ny bok att läsa, men har alltid beslutångest deluxe. Oftast tar jag med mig tre olika böcker till sängen, läser baksidetext, första sidan och sen blir det som det blir. Det blev Daniel Åbergs bok Vi har redan sagt hejdå, som jag hade i hyllan efter något event jag varit på.

Älskade boken, hatade pratet på nätet om den. Tydligen ska den vara bra att läsa när man vill förstå hur en kille tänker. Jag hade kunnat berätta det för er om det var enda anledningen till varför ni valde att läsa den.

Killar tänker som tjejer.

Så, mysteriet löst. Den där boken hade lika gärna kunnat vara skriven av en tjej, om en tjej. Jag har sagt och skrivit det så många gånger: alla killar är inte likadana, alla tjejer inte samma sak. Hur killar tänker går inte att lista ut för det finns flera miljarder, alla tänker inte likadant. Lika lite som jag tänker likadant som till exempel min granne, för att hon råkar vara tjej.

Men Daniels bok: läs den!

Läslördag

Jag är ensam hemma i helgen. Har dessutom bestämt mig för att verkligen vara det idag. Ensam. Hemma.

Har därför som projekt att (förutom att at some point ta mig ut i det vackra vintervädret) läsa tre böcker. Lyssna på klassisk musik ska jag göra! Och läsa böcker! Låter flott, gör det inte?

Baka bröd ska jag också göra. Och dricka rödvin. Men bokläsningen SKA prioriteras nu, efter alldeles för många kvällar och helger utan läsning. (Borde således lägga bort datorn ganska snart, ehm.)

Jag ska läsa:
1. Andrew Kaufmans All my friends are superheroes (har kommit halvvägs, den är kort och fantastiskt annorlunda)
2. Catching fire av Suzanne Collins (del två i Hunger Games-trilogin, mycket förväntansfull)
3. bokcirkus! senaste bok.

Lite mer kaffe nu bara, så är det dags. Mmm. Läslördag.

Veckans boktips v. 4

Böcker har sedan jag var liten varit min räddning min kompis min styrka min svaghet mitt stöd. Jag lärde mig läsa genom att stava mig igenom en Dennis-serietidning (ni vet, Dennis som bodde granne med en sur gubbe) och sen var biblioteket för mig vad en godisbutik är för en random icke-bokmalsunge. Framförallt så älskade jag Maria Gripes böcker. Mamma har berättat att hon vid ett tillfälle var uppriktigt orolig för att jag gick för mycket in i boken när jag låg och hulkgrinade i soffan till Tre trappor upp med hiss av just Maria Gripe. Boken utspelar sig 1937 och handlar om Lotten som flyttar med sin mamma in till stan för att mamman börjar jobba som hushållerska i ett rikt hem, med hiss till och med. Eftersom det var cirka femton år sen jag läste den här senast så kan jag inte rekommendera den mer än att säga att jag själv är sjukt sugen på att läsa om den i ett fåfängt hopp om att den ska påverka mig lika mycket nu.

Jag har googlat lite och varit inne på varenda nätbutik och kollat och det verkar inte som om just den boken går att köpa längre, men jag hittade den på Bokbörsen och den bör finnas på biblioteken fortfarande.

Den om hur man lugnar en småbarnsmorsa

Jenny, don't you worry. Bjud hem mig på skrikbarnsbesök så ska jag fixa till det där åt dig ska du se. Bokdoktor Linn to the rescue. Och ja, givetvis ska ni andra få ta del av den lösningen också när den är klar. Så så, alla får vara med. (Men vissa småbarnsmammor är prio enligt lagen om vänskap.)

Alla stavfel i det här inlägget skyller jag på skrikbebis i mitt knä

Linn har så jävla rätt i det hon skriver: har man tappat läslusten så krävs lite lättare böcker. Bara det att det där körde jag i höstas och nu är det bara svåra tegelstenar kvar i min hylla (har ingen bokhylla, väntar på att min man ska bygga en, så okej: kvar på golvet). Detta plus löfte om att inte köpa några nya böcker samt pinsam skuld på bibblo, vad göra, Linn?

Att bryta en ond cirkel av läslustbrist

Jag har ju tidigare gnällt om att jag inte har nån läslust och jag har saknat den där känslan bara en bra bok kan ge. Ni vet när man läser på väg till bussen på bussen i hissen på lunchen på bussen i hallen i soffan. När Den Stora Saknaden infinner sig när boken är slut och ibland även en viss ilska över hur författaren har mage att inte låta mig fortsätta vänskapen med mina nya kompisar. Den känslan har jag saknat och därför gav jag mig fan på att jag skulle hitta den igen. Jag har lagt undan alla böcker jag vill läsa, men som av en eller annan anledning känns lite jobbiga (1Q84/Murakami/tjock och tung eller Mästaren och Margarita/Bulgakov/svår och seriös eller Naoko/Higashino/japansk) och satsat på säkra kort; läs författare jag redan vet att jag gillar och läs på svenska så det går snabbt. Ibland behöver jag läsa snabbt för ibland känns det som att jag har läst för lite och då blir det ännu en to do på listan som stressar mig och så blir jag mindre lässugen och ond cirkel. Läsa fort = läsa många böcker på kort tid = effektivt sätt att bryta ond cirkel. Nu är jag botad och böckerna jag har klämt so far 2012 är:

Daniel Åberg - Dannyboy och Kärleken

Daniel Åberg - Vi har redan sagt hejdå

Erlend Loe - Gör vad du vill

Erlend Loe - Doppler

Martina Haag - Martinakoden

Suzanne Collins - Hungerspelen

Suzanne Collins - Fatta eld

Suzanne Collings - Revolt

Lena Ackebo - Fucking Sofo

Samtliga böcker utom Dannyboy och Kärleken och Fucking Sofo får minst 4/5 i betyg av mig och om ni skiter i att köpa den sistnämnda så kostar hela receptet blotta 324 kronor på Adlibris. Ja, jag gjorde precis en testkorg till er, men tyvärr saknar Adlibris en dela varukorg-funktion så ni måste plocka ihop korgen själva.

Veckans boktips v. 3

Jag var hemma hos en kille jag gillar häromdagen och eftersom det var tråkig hockey på teve så började jag botanisera lite i bokhyllan istället. Ni vet uttrycket Don't judge a book by its cover? För det första är det ju fel i just bokfallet, för alla vet ju att det är omslaget och titeln som påvisar om boken är bra eller inte. Men skit i det nu, det jag ville säga var att det för oss boknördar översätts till Don't judge the owner by their bookshelf. Vilket i och för sig också är helt fel, eftersom en persons boksmak är skillnaden mellan bekant och bästis. I-alla-fall. I hyllan jag botaniserade i (mycket bra utbud) hittade jag Erlend Loes Gör vad du vill och medan teven visade hockey så läste jag bok. Och sen tog hockeyn slut och då läste jag bok iallafall. Det här med att vara trevligt sällskap är klart överskattat iallafall.

Gör vad du vill är en bok som går fort fort fort att läsa. Den är, precis som alla andra Loes böcker, genialisk i sin språkliga simplicitet. Den är ensam och sårbar och rolig och lite hoppig och helt klart värd att åka med i korgen nästa gång du handlar böcker.

Veckans boktips alltså: Gör vad du vill av Erlend Loe.

Prischock!

Eftersom jag glömt bort att beställa nästa bokcirkus!-bok på det hära Internet tänkte jag vara smart och kila iväg till en butik och köpa den istället. Så jag skulle kunna börja läsa direkt och slippa vänta en vecka och sen känna sig lite stressad. Så jag gick till stora Akademibokhandeln här i Stockholm. Fantastisk butik! Blir lite lycklig varje gång jag är där. Får hålla mig i skinnet för att inte köpa upp hela butiken. Eller ja, idag var det inte så svårt att hålla sig i skinnet. Hade samlat ihop en rejäl hög med böcker, som jag inte hade en aning om att jag tänkte köpa när jag klev in i butiken, då jag fick syn på prislistan på pockets. Om jag hade köpt bokcirkus!-boken online hade den kostat 44 kronor. I butik kostar den 82. 82!!!! Det är alltså nästan dubbelt så dyrt. När hände det här? Jag har en bestämd uppfattning om att böcker i butik kostar en tjuga mer än på nätet. Men det dubbla? Är fortfarande i chock. Och 82 kronor fattigare (de andra böckerna ställde jag raskt tillbaka). 

Fånge i hundpalatset

Jag har aldrig läst något av Martina Haag tidigare. Varken bok, blogginlägg eller krönikor. Inte som jag minns åtminstone. Var därför ganska skeptisk när jag plockade upp hennes krönikesamling Fånge i Hundpalatset för att börja läsa. Några få timmar senare var boken utläst och jag hade både skrattat högt och haft högläsning för min kille som också skrattade högt. Den var faktiskt rolig. Och gick som sagt väldigt fort att läsa, vilket jag alltid ser som ett plus. Jag vet inte om jag skulle köpa den och ge bort till någon, men den fyllde sitt syfte. Underhållning.

Världens första bokcirkus!unge är här!

Världens första bokcirkus!unge har kommit till världen, är i dag tre veckor gammal och har redan fått sig ett bibliotek. Ett väldigt litet bibliotek (två böcker) i och för sig, men ändå: ett bibliotek. En av de två böckerna fick han av gänget i bokcirkus! - Tove Janssons Vem ska trösta knyttet? något som jag och ungens pappa undrar ungefär varje natt, när ingen av oss egentligen orkar gå upp till bebisskrik.

Bebis första bok - vet inte något som skulle kunna vara en bättre present, faktiskt.

Månggifte och mord

Minns faktiskt inte riktigt hur eller varför jag plockade på mig David Ebershoffs The 19th wife. Den har mognat hemma i bokhyllan i ett par år nu.  Jag har fingrat på den ofta men alltid ställt tillbaka den eftersom jag inte riktigt har känt för att läsa 600 sidor om månggifte bland mormonerna i USA. Trots att jag anar att det på grund av just det ämnet som den en gång i tiden hamnade hemma hos mig.

Men så hände något strax för jul. Plötsligt kände jag ett enormt behov av att läsa boken. Sagt och gjort så påbörjades läsningen under julhelgen. Det gick till en början inte fort, verkligen inte. Men jag blev fast och förra helgen läste jag ut de sista fyrahundra sidorna i mer eller mindre ett svep.

Jag blir lite imponerad av den här boken. Av David Ebershoff som lyckas varva en mer eller mindre autentisk historiebeskrivning om framväxten av polygami i USA med någon slags påhittad deckargåta som utspelar sig i en nutida sekt som fortfarande utöver månggifte, som lyckas få en att tro att varenda ord som står där både är sant och intressant. Egentligen har jag ju väldigt svårt för historiebeskrivningar. Jag tycker de blir trista, torra och tråkiga. Men det här är så snyggt gjort med så enkla medel. Som att en specifik historisk händelse får uttryckas genom en påhittad Wikipedia-artikel.

Direkt när jag började läsa fick jag vibbar från The Time Travellers Wife / Tidsresenärens hustru. Egentligen har de inget gemensamt innehållsmässigt, men jag fick samma känsla. Att det här inte är en bok som jag kommer sträckläsa (fast jag tillslut gjorde det), men att jag ändå är helt bekväm med att läsa ett kapitel i taget utan att det alls går fort. Ofta brukar tjocka böcker som inte direkt gör att jag vill sträckläsa avskräcka mig direkt. Men här finns något som gör att man vill återvända till boken hela tiden, utan att nödvändigtvis just plöja alla sidor i ett svep. När den var utläst satte jag den raskt på min lista över favorit-böcker. Och sen började jag googla månggifte, mormoner och de historiska personer som beskrivs i boken som faktiskt levt på riktigt. 

Veckans boktips v. 1

Och så var det nytt år och nya tider och nu ska vi ta tag i våra liv och bli nyttiga och känna oss PEPP! Fast iallafall jag helst bara vill gå hem och dra mitt (nya, fluffiga) täcke upp till hakan och läsa en bok och prokrastinera Det Nya Livet™ ett litet tag till. Och den perfekta boken att starta året med är Daniel Åbergs Vi har redan sagt hejdå som jag köpte från författarens egna webshop och fick boken jättesnabbt och med en liten handklottrad hälsning från the author himself. Just nu är tyvärr den shoppen lite stängd, men den kommer återuppstå snart igen.

Vi har redan sagt hejdå har allting en bra bok behöver. Jag läste ut den på två timmar inatt för jag "bara skulle läsa ett kapitel" och sen kunde jag inte sluta. Jag ÄLSKAR Daniels språk. Jag tyckte om det redan när jag läste hans debutbok Dannyboy och kärleken, men då var jag inte lika förälskad i storyn som jag blev nu. Vi har redan sagt hejdå är en bok om livet, om ensamheten och närheten och rädslan och glädjen och sorgen. Det är en hittepå-roman, jag vet det. Men det känns som att allting som står är sant och verkligt och händer i så många huvuden och hjärtan i realtid.

Jag är mycket glad att jag startade läsåret 2012 med Daniel Åbergs ord. Jag tycker att ni ska göra det också.

Rapport från flickrummet

Ni vet när man åker hem till sina föräldrar över julen? Bor i flickrummet, går till dukat bord när någon skriker Nu är det mat!, sover alldeles för länge och kommer hem lite för full på juldagsnatten? Känslan. Är ni med mig?

Jag har gått totalt in i detta tonårsjag. Efter att juldagarnas supersocialiserande var över plöjde jag två böcker som jag antagligen hade älskat om jag var sexton. Också. Cirkeln har jag velat läsa länge, en snackis 2011, och vad som verkar vara en välskriven ungdomsroman. Och den höll måttet, den höll måttet sådär att jag låg uppe till sent på natten och läste. En dag senare var den slut. Häxor ni vet, och magiska grejer. Och skola och ungdomar. Mycket bra ingredienser enligt mig. (Och ja, jag tycker om Harry Potter också, om ni inte räknat ut det redan.)

Efter denna tegelsten tog jag mig an nästa. The Hunger Games. Jag kan säga en sak, och det är att den inte direkt är lättare att lägga ifrån sig. Det gick inte! Även om jag förstår att detta inte är fiiiiin nobelprislitteratur, så spelar det ingen roll. För jag läser och läser och läser och känner att ja! Det var precis detta som jullovet skulle vara till för. Att sträckläsa. Och jag älskar ju ungdomslitteratur, vilket passar bra just detta jullov när poängen var att få försvinna in i andra världar ett tag. Ser fram emot att se den på bio i mars också, den känns som en bra historia att filmatisera. (Ser att den kommer lagom till min trettiårsdag, känns ju passande.)

Som en trulig sjuttonåring masade jag mig upp till frukosten klockan tio över elva i morse, The hunger games var utläst sent i natt. (Sen gick jag på bio med mamma och såg den senaste Twilightfilmen.) Jag erkänner, det är rätt skönt att få vara tonåring ibland, det är det faktiskt.